Dåtidsångerst

En ofta återkommande känsla är att jag avskyr mitt tidigare jag.
Inte så att jag var en helt annan människa då eller så, jag bara tycker det är jättejobbigt att titta tillbaka. Varje gång jag ser något jag gjort från förr fylls jag av ångest.

Egentligen handlar det om att jag generellt ogillar det förflutna, oavsett vad det är. Jag har väldigt lätt för mig att bara tappa gamla vänner när jag skaffar nya. Behovet av det som fanns förr är inget som intresserar mig, utan nu.

Även om andra kanske inte ser det, så har jag förändrats otroligt mycket på bara ett år. Jag får ett obehag när jag ser bilder från då, och mår direkt dåligt när jag ser från ytterligare ett år tillbaka. I min eviga utveckling ingår det liksom också att förkasta och avsky det jag var tidigare.

Jag tänker nu i princip släppa en sån här minneskälla som jag haft i över två år. Jag känner mig inte som den längre. Just nu är jag mitt uppe i ett behov av förnyelse och förändring och då ska denna, som för mig kanske är den mest symboliska av alla, givetvis försvinna från mig.

Farväl du gamle.