Min nya pansar

Sakta och försiktigt drar jag bort en sönderbränd bit hud från mina ömmande axlar. Hud, likt ett gammalt skal som kom sig att symbolisera något jag nu tänker lägga bakom mig. Kopplingen till de sönderbrända axlarna och den kvällen är stark. En kväll jag helst vill glömma. Men bakom varje liten flagna av hud döljer sig det ny.
Därför blir jag inte äcklad av den lossnande huden, utan snarare lättad.

Visst, jag skrattar med er andra när jag berättar om kvällen. Men skrattet är bara för er. Det som hände den kvällen orsakade en kaotisk inre kris som jag aldrig kommer att kunna få er att förstå. Förmodligen kommer jag också behålla allt det för mig själv, det skulle ta för lång tid att ens försöka. Jag tänker fortsätta skratta åt det, glömma och avdramatisera och även om jag vet att det inte kommer att läka den kränkningen där inne, gör det allt i alla fall lite uthärdbart.

Jag drar bort hud. Gammal hud och jag ser en ny, öm och skär.
Låt den nya få finnas där och låt den skydda mig, min nya pansar.

Nu kan jag gå ut och möta världen.