Ikväll, under insikten om min kommande flytt, stod jag och beundrade utsikten från mitt nuvarande hem. Jag insåg där att jag förmodligen aldrig kommer möta en vackrare plats än utsikten från mitt hem under dessa varma sommarkvällar. Som en känsloflod insåg jag att jag faktiskt skulle lämna en utsikt till vilken jag i över tre år, blickandes ut över dess horisont, konfronterat många frågor.
På impuls sträckte jag då ut mina armar och omfamnade min utsikt, som ett sätt att säga "tack" för att det låtit mig finna ro till dess skönhet.
Det kändes skönt att visa min kärlek till världen, om så bara genom en kram. Och jag lär göra det igen, för det finns på tok för lite kärlek i den här världen.
Är det nån som vill Krama Världen med mig?
tisdag 1 juli 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag och Amanda är alltid på på att krama världen, vi tre borde bilda en världskramargrupp :)
Kaninen:
Det tycker jag låter som en superbra idé! Vi kan bli en hel armé av världskramare!
Glöm inte blomsterbarnen! Blomsterbarn och världskramare ska det vara! :D
Skicka en kommentar