En blick bakåt. Ett steg framåt.

Om man stannar kvar på samma plats tillräckligt länge tynar allt bort med tiden. Men om man ger sig av, och lämnar allt det bakom sig, kommer minnerna mot en som en hink med iskallt vatten. En del skulle kanske kalla det nostalgi.

Att tänka tillbaka, och se hur mycket som hunnit hända. Att se på vänner man haft och hur man själv utvecklats under färdens gång.

Kan man verkligen hjälpa att man får en klump i halsen, när ordet "farväl" vilar på ens läppar?